Visa källa för En kväll på värdshuset – mynt

Spel, dobbel och ädla metaller – en kväll på värdshuset

Värdhuset var dunkelt men rent. Inte alltför många gäster trängdes i skänkstugan denna dunkla vårkväll vid en av Hamlands kungsvägar. Värden gormade och skrek på stallpojken, som tydligen var sen till sitt pass då han precis hade hjälpt sin far att fånga in grisarna som smitit, tydligen för tredje gången denna veckan. ”Säg till din far att han borde skaffa en bättre inhägnad till sina hala små grisar som försöker slippa undan sin plikt! Och kanske en bättre vakt som kan väcka hans lilla gris i tid till sitt arbete!”. Spottet flög ur munnen på den stora värdshusvärden. Det mesta fastnade i skägget men det som nådde fram stänkte kring den sjusovande stallpojken, som bara nådde värdshusvärden till bröstet. Slokörad slank han undan, tillbaka till sin nattjänst i stallet. Inte för att där fanns så många hästar att se om, det hade Fekla konstaterat när hon ställde in sin egen. De flesta färdades till fots längs vägarna här, att ha råd med en häst var få förunnat.

Hon var själv upptagen med maten som just kommit in. Efter en lång dag på hästryggen var maten uppskattad, även om den var kall. Bredvid henne hade en annan stamkvinna slagit sig ner, Eira. Hon var målad på kinderna, även om det höll på att blekna efter en slitsam dag. Hon hade färdats från Zephyrii marker, som tydligen var hennes hemtrakter, för att ta sig till Galanien i handelssyften. Resten av hennes grupp hade redan gett upp för dagen och antingen dragit sig tillbaka till den större sovsalen eller somnat där de satt längs bänkarna med krusen i handen. Mitt emot Fekla och Eira satt en ung man vid namn Tom. Han bar en röd och blå luva och hävdade att tillhörde Postiljonen och att han var ute i ett viktigt ärende. Fekla kunde inte bry sig mindre om hans viktiga ärende, men hans väl fyllda penningpung var mer intressant. Och hon var inte den enda som hade observerat detta. En man med långt flätat skägg slog sin ner och presenterade sig som Lodmyr, handelsman från Tabarien. Med sin slokande hatt och slitna kläder såg han mer ut som en lycksökare än en handelsman, men Fekla höll god mid och lät honom ta plats.

Handelsmannen hade plockat fram sina tärningar och bjudit in sig själv till det parti de tre själva höll på att förbereda. Men Eira opponerade sig fort, hon hade gjort samma bedömning av Lodmyr som Fekla och påpekade att en man som bjuder in sig själv till spel får stå ut med att använda redan väl beprövade tärningar och pekade på dem som hon hade lagt på bordet en stund tidigare. Lodmyr log och sa att det väl inte skulle vara några problem, slog sig tungt ner bredvid Tom, slängde upp sin klirrande penningpung på bordet och började packa sin pipa. Om Eira och Fekla var förhållandevis lika, både i längd och i bakgrund, så kunde de två männen på andra sidan bänken inte vara mer olika. Bredvid Lodmyr såg Tom ännu yngre ut och aningen nervös, men om det var ett spel för att gömma sin räv bakom örat kunde inte Fekla utläsa.

Spelet tog sin början och känslorna började snabbt svalla. Eira ställde ner

bägaren och alla gjorde sina satsningar kring tärningarna där under. Mynten utgjorde en svårighet då de alla var blandade men de började med två kopparmynt och därmed var de flesta överens om deras värde. De hann med några rundor, där Eira och Fekla flera gånger kastade anklagande blickar på Lodmyr när han försökte växla sina mynt på ett konstigt vis. Ingen av dem hade exakt kunskap om myntens växlingskurs, men de var båda två övertygade om att Lodmyr försökte göra sig pengar på deras bekostnad, något ingen av dem kunde tåla.

De hann dock inte gå längre än till muntliga anklagelser och några väl valda ord innan de fick sällskap av ytterligare en kvinna. Mejra var prisjägare från Fjallbreidd och mycket intresserad av det spel som hon iakttagit från andra sidan allrummet. Hon slog sig ner ytterst på bänken bredvid Eira och Fekla, som gjorde plats. Hon brydde sig inte ens om att avväpna sig, utan började bestämt skaka tärningarna. Det märktes att Mejra var en van spelare och hon gjorde några snabba vinster som inte ens Lodmyr kunde sätta sig upp emot. Vid motgångar försökte hon dock satsa pälsar istället för mynt vilket gjorde Lodmyr väldigt vresig.

Problemen kom dock när spelet väl gick Lodmyrs väg och hans penninglystnad kunde läsas ur hans ögon. Flera gånger gjorde han tveksamma växlingar av mynt eller försökte håva in vinster som inte var hans. När Fekla drämde ner bägaren med tärningar på bordet började Fekla satsa: ”Två galanska koppar och ett khwarezmiskt silver på att där är tre femmor”. Mejra satsade även hon två galanska koppar och ett hierakiskt silvermynt (pälsarna var sedan länge glömda) medan Tom och Fekla lade in två viratsiska kopparmynt och varsitt viratsiskt silvermynt. Lodmyr däremot ville spela med galanska mynt, och la in två koppar ochett silver av dessa, något som inte möttes väl av de andra. Eira drämde näven i bordet och utbrast att ”Alla vet ju att galanska mynt är förbannade! Det där är inte ens hälften av vad vi andra har lagt in!”. Fekla höll med men det var Mejra som tog saken i egna händer.

Plötsligt stod Mejra upp och innan de andra hann reagera eller Lodmyr försvara sig så drog Mejra tag i bordskanten och kastade bordet mot honom. Eira och Fekla var inte långt efter. Drickande och spelande har sin charm, men det går inte upp mot ett äkta slagsmål. Bordet for som tur var inte i golvet med en smäll utan föll stadigt tillbaka på rätt köl. Men kvinnorna hade farit upp och den så kallade handelsmannen tappade snabbt sin djärvhet. Tillsammans tryckte de upp honom mot väggen och kastade förbannelser och svordomar över honom. Eira tog ett stadigt tag om hans hals och höll honom tryckt mot väggen samtidigt som Fekla drog tag i hans skägg och Mejra hotade honom med en dragen pil. Hela värdhuset hade hängt på och stämningen gick hög i rummet, samtidigt som folk hejade på och skränade och satsade mynt på vem som skulle kasta ut den tabariske handelsmannen först.

Och medan allt ståhej pågick och slagsmålet drog igång på riktigt var det ingen som märkte lille Tom. Genom hela spelet hade den unge mannen från postiljonen sakta avvaktat, spelat säkert och hållit sig på sin kant. Men nu hade de andra tre spelarna lämnat bordet för att göra upp med fuskaren och i sin iver att få ge utlopp för sina uppdämda känslor, hade de helt glömt kvar Tom, och sina pengar. Hastigt hoppade Tom upp och sopade snabbt ner alla mynten i sin mössa. Och medan resten av värdshuset hejade på slagsmålet och Lodmyrs hatt for alla världens väg, var det ingen som såg den unge mannen från postiljonen försvinna ut genom värdshusdörren och ut vägarna i den ljumma vårkvällen. Med mynt i flera valörer vandrade han hastigt vidare längs vägen som skulle ta honom och de andra i postiljonen, och många, många fler, till Zephyrii marker, och Uulvzars marknad.