Kazankunis fall

Scenen utspelar sig mitt i djupaste vinter, ungefär ett halvår innan nästa lajv. Platsen är en lägereld, någonstans i Zephyrii marker.

“Vad hände egentligen med potatisbonden Ögge undrar ni?

Denna ödmjuka vardagshjälte som genom folklig välvilja och givmildhet som genom ett trollslag blev arvtagare till ett av den kända världens mäktigaste riken?

Ryktena är många, frågorna likaså.

Slå er ner och värm era frusna kroppar vid brasan så ska jag förtälja den sanna historien, ty jag vet. Jag var där.

Löven hade hunnit börja gulna i skogarna när vi tillslut lämnade Uulzvar.

Förberedelserna för kejsar Ögges resa drog ut på tiden och under tiden hann vi växa till ett mycket stort sällskap. Ryktet om att den rättmätige kejsaren äntligen återkommit, färdades snabbt över havet, många var de kazankunska adelsfamiljer som skickade gåvor, välgångsönskningar, representanter och tjänare. Sällsamt var det att se detta folk i mängd, hur människor, orcher och även noshörningar samarbetade och agerade sida vid sida, jag vill tro att de hade kunnat lära även oss zepphyrer ett och annat om respektfull samexistens.

Många kom nog till Uulzvar för att bara själva se sanningen, med sina egna ögon bekräfta att de legendariska tvillingsvärden åter förenats. Det var inte svårt att förstå att Ögge inte var bekväm vid att plötsligt behandlas som adel, men vem var han att säga nej till alla de rika gåvor som närmast tycktes oss komma från ett helt land.

När vi så påbörjade vår färd, så tycktes även gudarna välsigna oss, solsken och ett för årstiden milt väder underlättade vår vandring. Väl framme vid Stormgattet så möttes vi av otaliga kazankunska galärer, de mäktiga adelsfamiljer som såklart ville visa den nya Kejsaren sin gunst, tävlade alla i att se till så det nu månghövdade följet kunde färdas säkert över det fruktade sundet.

Säkert är dock inte ett ord för Stormgattet, sundet levde upp till sitt fruktade namn och många skräckhistorier skulle jag kunna berätta om vår överfart. Om tappra sjömän som blåste överbord och galärer som knäcktes likt tändved i de rasande vindarna. Men det är historier för en varmare kväll.

Tillslut så anlöpte vi så en säker kazankunsk hamn.

Döm vår förvåning när vi på kajen siktade en stor folkmassa, säkert över tusen själar var där och det jubel som steg upp ur folkmassan när kejsar Ögge visade sig kommer sent lämna mitt hjärta. Efter att ha vederkvickt oss i stadens underbart varma källor följt av en natt på mjuka bolster så fortsatte resan, vår ledare valde till mången adels förtret att fortsätta till fots. Trots detta så gick dock färden snabbt framåt på konstfullt anlagda vägar, klädda i djupsvart basalt, de löpte spikrakt genom det böljande landskapet, förbi dignande fält och fruktlundar där varje gren tyngdes under mognande frukt.

Vi förstod att vi ankommit precis i skördetider, men många av landets strävsamma bönder valde ändå att avbryta sitt tunga arbete för att se Kejsaren passera. Var vi än passerade så möttes vi av jubel och strålande leenden.De mer misstänksamma av oss noterade dock att vi knappt såg en skymt av de legendariska kazankunska legionärerna vi hört så mycket om, ibland kunde vi skönja ryttare i fjärran som dock försvann lika snabbt som de dök upp.

På den andra dagens kväll så skymtade vi så tillslut den kejserliga huvudstaden. Aldrig har jag skådat så välbyggda murar, aldrig har jag sett något så underskönt som stadens alléer och de ståtliga hus som kantade dem. Överallt syntes glada kazankuner, både orcher, människor och noshörningar som intresserat följde oss mot stadens centrum. Nu började vi även notera en del legionärer på gatorna, de flesta klädda i kejserliga färger, även om många tydligt bar sina familjers vapen. Det var som att de önskade markera sin tillhörighet och lojalitet, eller kanske snarare var den inte låg.

Så kom vi då tillslut fram till det gigantiska torg som ligger i stadens mitt, på ena sidan flankerat av det kejserliga palatset vars förgyllda tak tycktes brinna i den nedåtgående solens strålar. Såhär i efterhand har jag mången kväll legat vaken och undrat om det inte borde ha varit ett omen som vi skulle ha tagit notis om, men det är så lätt att vara efterklok, speciellt om man som mig sett allt för många vårar.

När vi så stegade in på torgets blankpolerat svarta stenläggning så var det många av de tillresta som okontrollerat drog för andan, ty runt hela torget såg vi soldater samlade i raka led, för många för att räkna men jag är övertygad om att mer än tiotusen krigare stod där för att möta oss. Ingen av dem drog dock vapen eller verkade aggressiva, så med Ögge i spetsen så fortsatte vi försiktigt fram mot palatset. Precis när vi nått torgets mitt så hördes plötsligt mäktiga gonggongars slag eka mot oss, palatsets höga portar slogs upp och mellan dem skymtade vi en vitklädd gestalt.

Ögge stannade upp och gestikulerade till oss andra att göra detsamma. Anade jag en glimt av tvekan i hans varma ögon innan han försiktigt vidrörde de två svärd han bar i sitt bälte, liksom för tur och förtröstan? Snart tycktes han dock ta modet till sig och fortsatte själv fram emot portarna.

Den vita gestalten lösgjorde sig från palatsportarnas skuggor och när hon rörde sig ned för palatsets trappor syntes hon så slutligen tydligt för oss alla.Trots att orchen vid första anblicken kunde tyckas närmast liten, med det enorma palatset som bakgrund så rådde det snabbt inget tvivel om att det var själva Himlakejsarinnan Atsuko, som kommit den före detta potatisbonden till mötes. Hon lät sin blick falla på oss en kort stund, och den majestätiska vishet jag skymtade i hennes grå ögon, den styrka och den självklara makt jag såg i dem fyllde mig direkt med tvivel.

Vilka var vi att våga?

De mötes så tillslut, den gamla Himlakejsarinnan Atsuko och den nya kejsaren, vår Ögge.

Vilka ord som yttrades mellan de två kommer vi troligen aldrig få veta, för efter att de respektfullt hälsat och börjats samspråka , glödande i solens sista varma strålar, med försiktiga röster som knappt kunde anas över torget så inträffade plötsligt det fruktansvärda.

Det skedde så snabbt, och historierna om vad som ägde rum lär vara lika många som det fanns folk runt torget.

Allt jag kan berätta är vad jag såg med mina egna ögon.

Ena stunden står de två härskarna och samtalar så fridfullt, i nästa stund så ligger Atsuko hopsjunken på den svarta basalten, Ögge skriker något och tycks försöka hålla om henne. För mig är det tydligt att han försöker stoppa det framrusande blodet som redan färgade hennes vita uniform röd. Det sista jag ser av de två härskarna, innan framrusande soldater skymde min sikt tror jag mig vara ganska ensam om, ty till den dagen jag dör kommer jag aldrig glömma skymten av de grå styrfjädrarna på den skäkta som satt djupt inbäddad i kejsarinnans hals.

Många rykten har florerat, men jag säger er att så säkert som att jag sitter här idag, så var det inte Ögge som tog kejsarinnans liv. Hennes liv förresten, ingen vet med säkerhet att hon är död, precis som ingen vet vad som skedde med Ögge. Allt man hör är rykten, alla dessa rykten.

När de samlade legionärerna såg vad som skett så drog de alla vapen som en krigare, ljudet av sablar mot stål ekade över torget, många började springa mot vårt sällskap och de av oss som hade ork och förstånd lade snabbt benen på ryggen.

Staden vi flydde igenom var som förvandlad, från paradis till helvete, hus stod i lågor och röken förvärrade den lilla sikt vi hade i skymningen, överallt hördes varelser skrika, ömsom i ilska, ömsom i smärta. Vår flykt underlättades av hundratals panikslaget flyende kazankuner och överallt möttes vi av stridande legionärer, deras motståndare insåg vi snabbt var andra legionärer, deras forna kamrater.

En dag ska jag berätta om vår flykt, berätta om givmilda bönder och om blodtörstiga ryttare som dräpte alla de stötte på. Berätta om ett vackert land som kastades ner i bottenlöst mörker.

Men inte ikväll, ämnet gör mig allt för sorgsen, minnena är för starka, mina ärr för färska.

Klart är som ni kan se, att jag kom undan med livet i behåll.

Kazankuni, så mycket som det tynger mig att säga, gjorde det inte.”

-En okänd sagoberättare, någonstans i Zephyrii marker, vintern 247 i.K