Årets marknad i Uulzvar

Frågorna varje marknadsbesökare måste besvara

På tavernan ”Vårt dagliga bröd” i huvudstaden Targeille satt Veronique och Valmont Vraisfaire och stirrade på sin far Jerome, med ögon uppspärrade.

– Betalt marknadsavgiften!?

– Är du inte riktigt frisk, mon père?

Jerome slog ut med armarna och plutade lite med munnen i den för staden så tydliga ”vad-ska-man-göra-gesten”

– Det är ju ändå en av våra främsta marknader under året. Utan marknaden i Uulzvar kan vi inte bibehålla våra kontrakt med Hamland, Jormsgård och Satori. I slutändan är det enkel matematik.

Valmont reste sig snabbare och mer upprörd än vad han faktiskt var beredd på själv. Hans inälvskorv kokt i vin flög i golvet med ett krasch.

– Vi dog nästan! Hur kan du ens överväga! Familjen Bonhômme i tältet bredvid brändes levande mindre än trettio meter ifrån där vi gömde oss. Hade det inte varit för knektarna från Viratsia vi hyrt hade vi aldrig kommit därifrån levande. Vi blev av med allt! Är du fullständigt från vettet?

Jeromes ögon smalnade och han tog en behärskad klunk från sitt vinglas. Han gillade inte sonens vulgära utbrott så här offentligt.

– Dess då större anledning för oss att återvända till sommaren. Vi har en förlust att täcka och familjens namn att upprätthålla. Vissa saker måste man bara göra. Visa lite ryggrad, Valmont. Se på mig.

Veronique som fram till nu nöjt sig med att lyssna torkade försiktigt och metodiskt läpparna, vek omsorgsfullt ihop servetten och placerade den i perfekt vinkel ovanpå sitt vinglas. Till skillnad från sin bror behöll hon familjen Vraisfairs omtalade behärskning. När hon log nådde leendet inte ögonen.

– Ja men då så. Då ser vi det hela som avgjort. Vi ser på dig och inser att ingen är mer lämpad. Tack för att du påminde oss. Du åker père och upprätthåller familjens namn. Se bara till att fylla i ditt testamente ordentligt innan avfärden till senvåren. Kom ihåg att jag ska ha lundarna i Bormandeaux.

Och med detta lämnade hon tavernan.

.

Årets marknad i Uulzvar var en massaker på så många plan och påverkade varje besökare på något sätt vare sig de var potentiella offer, förövare eller bara oskyldiga vittnen. Varje spelare som spelar en karaktär som varit på de tidigare marknaderna måste innan de åker på ”Bortom skymningsvärldens portar” ställa sig frågorna:

Var du på marknaden även i år?
Vad hände där och hur har det format dig?
Var du en förövare, ett offer eller vittne till något fruktansvärt?
Varför i all världen väljer du att återvända igen?

Vid sidan av vägen

Jacob hukade sig i det torra snåren som täckte skogskanten på södra sidan om vägen. Bredvid honom satt Isabella orörlig och höll ögonen på karavanen som skramlade mot dem i den tilltagande natten. Långt i nordöst låg röda molnstrimmor som ett vittne om skymningen och ovanför skymtade redan flera stjärnor – det skulle bli en kall natt. Men just nu var han kokhet under det vadderade tyget och läderrocken som förhoppningsvis skulle skydda honom mot knektarnas spjut. Om bara några sekunder skulle den lilla karavanen passera nedanför dem och då skulle de slå till. Han fick ögonkontakt med Lima som skulle initiera deras anfall från norra vägkanten. På andra sidan vägen gömde de sig i buskarna och syntes knappt under de vindpinade granarnas skugga. Karavanen var illa upplyst och underbemannad, som de oftast var nu för tiden. Däremot hade deras källor antingen ljugit eller haft fel om vaktstyrkan, för han räknade inte två knektar utan fyra. Det skulle bli en tuff kamp men bytet var en skatt från Mirj och tjuvgillet tog bra betalt nu för tiden. Plötsligt befann sig karavanen mitt framför dem och Lima signalerade anfall.

Kazankunier

Dörren slog igen en tum från Umias ansikte och hon suckade djupt medan hon vände sig om. Ännu en gård som inte ville veta av henne. “Det finns ingen plats för sådana som dig här”. Ingen ville ens låta henne hållas i fäboden för att få ta skydd från den stränga vinterkylan. För bara ett par år sedan hade hon varit administratör i Kazankunis nyaste provins men nu var hon ingen. Vinden blåste rakt genom hennes tunna kappa när hon vandrade längs vägen mot den stilla granskogen. Kanske fanns det en plats för hennes lägerplats i det gamla kalkbrottet.

Korsvägen

Handelsgillet hade drivit frågan så hårt de vågade utan framgång. De hade påpekat hur olämpligt det var i förhållande till tillresta marknadsbesökare, de hade vädjat till de boendes känsla för kommers – men inget hade hjälpt. Raderna av flätade krysskors prydda av barnskallar fick inte flyttas från platsen där vägarna möttes.

Zephyriis ungdom, som nedgjorts innan deras liv nått full blom året tidigare, skulle inte tillåtas glömmas. Kazankuni och de andra makterna hade sått i blod och korsen var de ondskans blommor som nu skulle få växa där för att människor inte skulle glömma.

Vattengraven

Edvyn lät sig villigt dras med ner mot ån. När han såg den bildsköne yngligen bakifrån kände han sig lyckligt lottad. Livet på vägarna var många gånger ensamt, kanske än mer så när man hade hans egen längtan och när möjlighet till ömhet och lek öppnade sig så var man en dåre om man inte tog den. Pojken som fångat hans blick under förmarknaden var en lokal förmåga som försörjde sig på att bära korgar med ved åt de framväxande eldstäderna. De hade ögnat varandra ett tag, allt mer oblygt, och när vedbärandet tagit slut hade ynglingen kommit fram till honom och lett med sina sommarhovsgröna ögon. Pojkens läppar hade smakat som smultron och de hade lekt och kivats hela vägen från marknadsplatsen. På andra sidan ån fanns en gräsplätt som gjord för lite avsides runtrullande, hade ynglingen sagt. När de balanserade ut på den enkelt konstruerade bron balanserade de båda med yviga rörelser och Edvyns hjärta skuttade när han hörde pojkens pärlande skratt. Livet var gott ibland! Han såg ner i det grunda vattnet. På botten glittrade röd sand. “Varför kallar ni det ‘vattengraven'” fnissade han. “Här är ju bara en fot djupt.” Han såg pojken stelna, som om någon slagit honom. Det vackra leendet frös och förvreds snabbt i en grimasch. Pojken slutade balansvifta med händerna, vände sig om och trängdes sig sedan snabbt förbi honom på väg tillbaka till marknaden. Edvyn blev så förvånad att han tappade balansen och plumsade i. Där satt han nu. Våt som en katt, snabbt krympande i det kalla vattnet och utan en aning om vad som egentligen hänt.

Blodsängen

Torulf närmade sig den den ärrade mannen med viss försiktighet. En gång i tiden hade mannen varit en framstående hjälteblodspelare – Skerr Skallflye. Torulf kände igen de långa raderna av ärrtatueringar som prydde spelaren seniga arm. Pojken svalde hårt och fattade mod och ryckte Skerr i tunikan. “Herrn, herrn! Ursäkta att jag stör er. Jag såg er spela i här på marknaden för tre år sedan. Ni mötte faunerna. Jag har aldrig sett någon springa så snabbt. Kommer vi att se er på hjälteblodsängen i år igen?” Pojken ryggade tillbaka när den gamle hjälteblodspelaren vände sig om och fixerade honom med blodsprängda ögon. “Hjälteblodsängen, säger du? Jag var här förra året. Det finns inte längre några hjältar på den ängen. Vill du stå vid blodsängen och skrika får det stå för dig. Jag har fått nog av skriken för en hel livstid.”

Korpsängen

Ivy skyndade fram längs vägen och gjorde sitt bästa för att inte snegla åt sidan. Hon hade i det längsta undvikit att gå just den vägen men nu hade ett ärende från självaste primomagen och hade inget val. När hon såg flaxet av vingar i ögonvrån ryckte och hon till och drabbades av kväljningar. Hon tvingade sig själv att titta och såg att fågeln var en ensam trast som pickade i gräset. Som om den kände hennes blickar tittade fågeln upp och lade huvudet på sned. De små svarta ögonen var tillräckligt för att framkalla de bilder i huvudet som Ivy fruktat. Hon hade vandrat samma sträcka året tidigare – efter stridens slut. Då hade marken varit svart av korpar som kalasade på de dödas kroppar – med ögonglober och utslitna tungor i sina gula näbbar. När de väl hade flugit vidare efter festmåltiden hade deras antal förmörkat himlen. Ivy sjönk ner på sina knän och spydde ut sin frukost. Trasten kraxade, lyfte och flög oimponerat vidare. Platsen som nu kallades korpsängen av lokalbefolkningen låg åter öde.

Att räkna dagarna

Glam lyssnade på de andra byborna när de pratade om årets marknad samtidigt som styrfjädrarna på pilen bands på plats med stor noggrannhet. Skräckhistorierna avlöste varandra. Vanadia som tvingats fly genom att vada flera kilometer i den blodiga ån, Balarna som blivit spetsad på ett spjut och lämnats för att dö men som på något sätt mirakulöst klarat sig. Tashmardan vars två bröder inte kommit tillbaka alls. Alla var de helt överens om att någon marknad i Uulzvar skulle de absolut inte bli nästa åre – även om ryktet gick i trakten att en ny grupp kallad Balansfurstarna tagit över i området och ämnade hålla marknad som vanligt. Mer än en av de som försäkrade att de inte skulle åka sneglade mot Glam. De visste alla vad som hänt Glam och familjen under årets marknad och ingen ville väcka anstöt eller uppröra någon så ung.

Vad de inte förstod var att Glam inte alls blev upprörd av tanken på en ny marknad. Tvärtom. Med en sista noggrann knut avslutades fjäderbindningen och ytterligare en pil lades i en hög som ständigt växte. Glam kunde inte komma tillbaka till marknaden snart nog. Inte snabbt nog. Hon började på en ny pil.