Guden i gapet (Broarna under Stormgatten)

I lyktans långa skuggor verkade vättar kasta sig ut från varje skreva i tunnelns skrovliga väggar. Illusionen blev inte mindre av att rösten från någon – eller någonting – ekade runt knutarna och studsade så att det inte gick att fastställa om det kom bakifrån eller framifrån. Konenemia hatade underjorden; det hade hon alltid gjort och misstänkte att hon alltid skulle göra. Allt sedan hennes bror hade tagit med henne under vulkanen som sjuåring för att skrämma henne med sin eldsmagi hade hon vägrat gå ner i underjorden. Hon följde inte ens med när de andra hovdamerna gick till de ångande baden, trots att de tjatade i flera dagar. Minnet av lavan som formade sig till ett monster vid hennes brors händer och berget som tycktes vilja sluka henne var alldeles för skrämmande. Men allt det var i det förgångna och hon var inte ens säker på att flickorna vid hovet fortfarande var vid liv. Nu gick hon på ostadiga ben bakom fröken Narime någonstans under Stormgattens botten på flykt mot Neidara. De hade klarat sig med nöd och näppe undan krigsherrarna från Hireno med endast kläderna på kroppen och de få sakerna som Narime lyckades slänga ner i en väska. Konenemia kände sig trots allt lyckligt lottad att Narime hade studerat de gamka kartorna tillräckligt för att ha hittat till den hemliga nedgången. Det var åtminstone vad Narime hade sagt och Konenemia hade valt att inte ifrågasätta. De hade funnit dvärgarnas uråldriga passager övergivna för tillfället och hade fått gömma sig från vättarna. De hade lyckats ta sig in i sidogången som de nu befann sig i och med lite tur skulle de komma ut på andra sidan. Det fanns hur som helst ingen väg tillbaka och det fanns inget att komma tillbaka till. De var nu flyktingar från ett före detta imperium och det enda som skiljde dem från mängden var deras smutsiga sidenkläder. Konenemia kunde inte låta bli att le ett bittert leende vid tanken. Just då vände sig fröken Narime mot henne.

”Kone, kommer du? Vad ler du åt?”

”Jag ler väl inte?”

”Du är ju omöjlig! Hör du att de där viskningarna låter högre?”

De stannade båda upp och lyssnade. Konenemia hann inte tänka längre än att Narime hade rätt innan hon skymtade någonting framför dem. Det var broarna!

”Narime, titta!” utbrast hon.

Tillsammans tog de några steg fram till platsen där gången öppnade sig i ett större utrymme som fortsatte nedåt i ett oändligt, ogenomträngligt mörker. Över gapet framför dem sträckte sig en bro som inte liknande något som hon tidigare hade sett: Den såg ut att vara gjord av helt slät sandsten men om man tittade noga kunde man se att den var helt täckt av sprickor och längst ner i fästet fanns ett par handtag som såg ut att öppna någon lucka. Detta var allstå de mytomspunna dvärgabroarna; de fanns på riktigt! Konenemia blev alldeles till sig och kunde knappt hejda sig: Hon gick framåt och ställde sig framför bron och tittade ner i avgrunden. Detta var platsen där kontinenterna möttes. Om de bara tog sig till andra sidan skulle de säkert kunna ta sig till ett nytt liv. Precis när hon skulle gå ut på bron hörde hon fröken Narime bakom sig:

”Vänta! Jag är inte säker på att det här är… säkert.”

Konenemia måste ha sett alldeles förbryllad ut när hon tittade på Narime, för hon fortsatte:

”Om detta verkligen är en av dvärgarnas broar har de säkert satt in fällor. Vi kanske ska hitta en annan väg.”

De stod båda tysta i några ögonblick och stirrade ner i mörkret under bron. Konenemia hade aldrig trott på att det verkligen fanns broar under Stormgatten men hon hade ju inte trott att Kazankuni skulle falla ihop som pappersväggar heller.

”Jag tror inte att det finns någon annan väg,” sade hon och började gå långsamt framåt.

Narime stod kvar och trampade oroligt några andetag innan hon följde efter. Konenemia kände sig faktiskt något olustig över att Narime som fram tills dess hade varit den säkra av dem nu tvekade och visade så kraftig aversion mot bron.

”Viskningarna,” sade Narime med svag röst. ”De kommer underifrån.”

Då började bron plötsligt skälva och de tappade båda balansen. Konenemia snubblade till och föll handlöst bakåt, rullade över kanten och fastnade med sin klänningsfåll i en av sprickorna på brons sida. Hon skrek rakt ut och glömde helt att vättarna kanske hörde henne. Fröken Narime skrek också och verkade inte heller bry sig om de blev upptäckta. Konenemia hängde i ett par trådar över ett till synes bottenlöst hål som bokstavligen ångade av ångest. En av hennes händer hade skadats i tumultet och hon kände hur blodet började pumpa i fingrarna. När hon dinglade där upp och ned började bron förflytta sig över gapet med ett raspande ljud. Narimes skrik tog en högre ton och när Konenemia vred på huvudet såg hon att det berodde på att vättarna hade dykt upp i gluggen som de nyss hade stått i. Men det fanns ingen chans för dem att ta sig ut på bron och en av dem föll tjutande ner i skrevan på den platsen där bron nyss hade varit. Berget skälvde och bron gled smidigt vidare. Hon följde vättens siluett med blicken medan den försvann men hon uppfattade ingen duns när den nådde botten. Hon blundade och såg för sitt inre hur berget vred sig för att släppa fram en flod av lava som brände mot hennes ansikte och förintade allt i sin väg. Sedan blev allt fruktansvärt tyst. Hon kunde inte längre höra vättarnas vrål eller Narimes gråt, bara de väsande viskningarna som kom från vad som än låg under dem. Hon insåg plötsligt att det var en av underjordens gudar som fanns där, en av källorna till den svarta eldsmagin som hennes bror hade sådan fallenhet för. Hon skulle troligtvis inte kunna förklara det i efterhand men hon bara visste om det. Hon lät sin skadade hand falla och blodet droppade i en båge medan hon svängde genom luften. I samma stund fylldes hon av ett lugn och en harmoni som hon inte kunde minnas när hon upplevde senast. Sedan stannade bron och Narime hjälpte henne upp. Vättarna kastade tillhyggen efter de två unga kvinnorna men ingenting nådde dem. De höll om varandra när de ställde sig upp och haltade över resten av bron till Neidara och ett nytt liv.