Den gröna räven (Burgheims hemsökta kvarn)

När skymningen föll lyste taket upp som norrsken. Någonstans långt ovanför stod stjärnorna och blinkade men inget av deras ljus trängde in genom fönstren, eftersom insidan lyste alldeles för starkt för att ögonen skulle kunna justera för mörkret utanför och även om Arhilda hade haft god syn så skulle säkert det självlysande dammet ha förvirrat henne. Dessutom var tystnaden slående; det enda som hördes var det långsamma knarret från virket som vred sig i vinden och ett långväga sus från skogsbrynet. Allt var alldeles för stilla här. Men just nu bekymrade hon sig inte över det, utan låg på rygg i några kvarglömda tygtrasor och studerade den märkliga kvarnen från insidan. När hon hade anlänt under dagen hade inte fenomenet varit särskilt tydligt och kvarnen hade kunnat misstas för vilken övergiven byggnad som helst. Den är ju knappast det enda som har lämnats i alla de krig och konflikter som har drabbat Burgheim under åren. Men det hade redan då varit tydligt att någonting var annorlunda med den här platsen. Den var nämligen helt och hållet bevarad i det skicka den en gång hade lämnats i, som om den hade konserverats och dolts från omvärlden. Det hade knappt skett någon plundring och all mänsklig aktvitet var som bortblåst. Det rörde sig förresten inte heller några djur i området och inte ens fåglarna flög över kvarnen och de omgivande bostadshusen. Arhilda hade vandrat omkring en stund i gräset innan hon gick in i kvarnen och hon hade bara sett en enda humla. Den hade dessutom haft en ovanlig grön nyans och blomman som den satte sig på hade inte liknat någon annan ört som Arhilda hade sett förut. Detta var verkligen en besynnerlig plats!

Alla som hon hade frågat om efter vägen hade varnat henne för kvarnen och sagt åt henne att vända om. Hon hade inte sagt till någon hemma i Karlitz vart hon gick eller vad hennes mål var. Nej, hon hade helt enkelt bara packat en ryggsäck och försvunnit en dag. Det var inte hennes fel att hon hade fått röda pesten på det där uppdraget i Fjalldreidd och att ingen läkare eller helare hade kunnat göra något åt det. Sjukdomen hade redan tagit de andra i hennes grupp och hon planerade inte att gå samma öde till mötes. Den morgonen då näsblodet började drog hon därför iväg. Hon hade hört alkemister tala om deusitens underliga potens och vad den kunde göra med levande ting. Och vad hade hon att förlora?

Plötsligt kände hon sig iakttagen och satte sig upp. Dörren till kvarnen stod på glänt och innanför tröskeln satt en räv. Det var dock ingen vanlig räv – den var grön som algerna på Adanas klippor och lyste som en måne där den satt i det virvlande stoftet. Arhilda förvånades över att hon kände igen den som sin djurande. Räven ville visa henne något så hon reste sig och följde efter den till en trätrappa som ledde neråt. Den ledde till en undervåning där ett stort kvarnhjul låg. Allting lyste med samma gröna nyans: Väggarna, golvet, möblerna och maskineriet. Räven ville att Arhilda skulle sätta igång kvarnen så det gjorde hon. Hon lossade på kättingarna som höll fast mekaniken och den rullade igång med ett stort brak. Hon såg på sina händer och insåg att även hon lyste på samma sätt som räven. Sedan såg hon att hennes händer faktiskt var mer lika tassar än händer och att hon hade klor istället för naglar. Räven log.

Arhilda vaknade med ett ryck. Hon måste ha somnat där på golvet i kvarnen. Hon bannade sig själv för att hon inte hade kunnat hålla sig vaken som hon hade tänkt men resan hade varit lång. Hon hade haft en märklig dröm om en självlysande rävande: Uppenbarligen hade hon spenderat för lång tid i Fjallbreidd. Utanför fönstret var det becksvart, det måste vara omkring midnatt. Då hörde hon någonting som skrapade mot undersidan av golvet. Det lät som att någon, eller något, rispade mot taket på nedervåningen som om det försökte gräva sig upp. Det började långsamt röra sig bort mot trappan med tydliga fotsteg. Arhilda var helt förstelnad av skräck. Hon stirrade mot nedgången och vågade knappt andas. Hon kom ihåg historierna om de förvridna varelserna som skulle finnas i kvarnen – monstren som deusiten hade skapat. Stegen började röra sig upp för trappan och Arhilda var beredd att få se en muterad best vilket ögonblick som helst. Sedan upphörde ljuden tvärt. Allting blev fruktansvärt tyst och Arhilda blev tvungen att dra efter andan. Deusitdammet fyllde hennes lungor och hon kunde känna en svag kittling på insidan. Rädslan rann ur henne och gav plats åt en djupare känsla av obehag och ett illamående som fick hennes mage att vända sig. Hon föll bakåt och kräktes galla medan klorna trängde fram genom nagelbanden. Mellan skakningarna och konvulsionerna kände hon ett gillande tränga sig på. Arhilda log.