Kaos och Ordning

Ordning och Kaos I vår existens – och andra – finns det något som är större än gott och ont, mer fundamentalt än liv och död. Till och med gudar måste underkasta sig dess princip: att verkligheten rör sig på en skala mellan Ordning och Kaos. I sin absolutaste form är båda ytterligheterna på denna skala helt och hållet livsfientliga. Absolut ordning är stasis, upphörande av all rörelse och allt liv. En existens frusen i en perfekt klinisk struktur . Absolut kaos är total upplösning, en sönderslitande malström i både tid och rum.I verkligheten strävar ingen efter detta. Inte ens ordnings- eller kaosgudarna vill faktiskt nå ytterlighetens gräns, men de vet att dragkampen mellan existensens fundamentala krafter – den dans som pågår mellan förändring och kontinuitet – aldrig upphör och de kämpar för att förflytta tyngdpunkten till ena eller den andra sidan. Genom att göra detta gynnas de själva och de hjälper till att skapa ett liv som gynnar deras anhängare. Men inte ens gudarna kan rå på själva principen.

Vanliga varelsers ställningstagande och handlingar är som mikroskopiska droppar som skiftar den kosmiska balansen fraktioner av en aning. Då och då åstadkommer grupper av människor – genom politiska beslut, genom magiska ritualer eller andliga ceremonier – i kraft av sina övertygelse, större förändringar. Då kan balansen skifta mer och snabbare, men i slutändan åstadkommer varje aktion förr eller senare en motreaktion … Dansen tar aldrig slut. Det är lätt att som enskild individ tänka att ens eget ställningstagande och handlade i ljuset av detta enorma kosmiska perspektiv är betydelselöst, men det är ett feltänk. Dansen och förflyttningar av balansen spänner över eoner av tid och ett vanligt liv är i det perspektivet som den snabba gnistan från en eldfluga. Men de förändringar i balansen som sker under den enskilda individens liv kan ha stora konsekvenser där och då. En svag skiftning mot kaos kan innebära mer individuell frihet ett helt liv medan ett lika svag skiftning mot ordning kan innebära mer ordning och trygghet lika länge. Varje persons individuella ställningstagande spelar alltså potentiellt stor roll i deras liv och samtid även om det inte rubbar den kosmiska dansen i stort.

Frågan om ordning och kaos bör inte under några omständigheter blandas ihop med koncepten gott och ont. Ett ordningssamt samhälle kan vara gott om ordningen skapats för att hjälpa och stödja alla och envar efter behov eller ont ända in i roten om hierarkierna och lagarna används för att förtrycka de svaga och utsatta. Ett kaotiskt samhälle kan vara en plats där individuell frihet respekteras och alla tillåts leva i naturlig balans med sin omgivning men det kan också vara total anarki där de starka dominerar och utnyttjar de svaga helt efter egna instinkter.

Att välja ordning eller kaos är inte som att välja hosor på morgonen. I de flesta fall är det inte ett val över huvud taget. Det handlar snarare om en identitet eller en instinktiv känsla av vad som är viktigt och centralt i livet. Många gånger följer det med som en del av den kultur eller en uppväxt men ibland handlar det en om stark personlig känsla av vad som är rätt. På samma sätt som vissa personer byter åsikt i centrala frågor i livet händer det att de byter inställning i frågan om ordning och kaos men för det mesta följer grundinställningen med hela livet. På samma sätt är valet mellan ordning och kaos inte ett teoretiskt, byråkratiskt val som att tillhöra en viss fraktion eller att heja på ett visst hjälteblodslag utan ett val som i huvudsak uttrycks i handling. En individ kan säga sig vara anhängare av kaos alla dagar i veckan och tatuera kaossymboler i sin panna men om hen i sitt liv agerar på ett sådant sätt att ordningskrafterna stärks är personen ordning lik förbannat. Den grundläggande syn som kommer till uttryck i kaos eller ordning är inte nödvändigtvis heller en vattendelare som är så bred eller djup att den driver bort varje person som gjort ett annorlunda val. Personer med vitt skilda syn på livet och existensen kan ändå samexistera, umgås, finna glädje i varandras olikheter och till och med älska varandra. De är i grunden agenter för olika sorters kosmisk världsordning men det innebär inte att de måste dra blankt så fort de möter någon som har en avvikande syn. De personer som ingår i grupperingar som starkt definierar sig efter ordning eller kaos har givetvis på ett hierarkiskt-organisatoriskt plan investerat sina liv för saken och här är det förståeligt att agget mot grupper som gjort ett annat val ligger djupare. När kosmisk ordning blandas med religion och politik och spänner över så långa tidsrymder att historiska oförrätter blir en del av blandningen kan resultatet bli explosivt. När ordningsriddare springer in i kaotiska barbarbarer är det inte synen på individens frihet som får blodet att bulta i tinningen på dem, det är snarare minnet av blod som flutit mellan deras fraktioner tidigare – broderns död, staden som brändes, avtalet som bröts och så vidare. I bakgrunden finns som alltid gudar och andra varelser som eldar på konflikter för att gynna sina egna syften.

Vad kännetecknar Kaos?

Det mest kännetecknande draget hos kaos är motståndet mot det framväxande samhällets försök att reglera och tämja allting. Överallt där samhällen växer fram betvingas allt det vilda: jordbruk tuktar marken och tvingar på det grödor som inte är naturliga eller lokala, skogar fälls och liken staplas i form av städer, himlen förmörkas av ässjornas rök och skogens och fältens djur jagas systematiskt utan att något ges tillbaka. Ordning är i grunden konstgjord och icke-kompatibelt med naturen som är vild och föränderlig. Människor som tvingas in i detta måste på samma sätt göra våld på sig själva. De måste släppa sina naturliga instinkter och sin intuitiva känsla för vad som är rätt och fel och måste underordna sig hierarkiska och byråkratiska beslut hur rigida och naturfrånvända de än är. Ordning är som en avtrubbande drog som fjärmar sinnena från den intuitiva kontakten med det vilda. Där ordning drar fram dör därför magi och allt som är osynligt för blotta ögat tvingas ut ur existensen. Kaos kan aldrig tolerera en sådan utveckling utan kommer alltid att motsätta sig tämjandet och tuktandet. De står för frihet, för det naturliga, för individens rätt att följa sina instinkter och sin inre moraliska kompass. De kämpar mot furstars förtryck och vägrar underordna sig konstgjorda hierarkier.

Vad kännetecknar Ordning?

Det mest kännetecknande draget hos ordning är övertygelsen att varelser tillsammans, genom organisation kan åstadkomma ett bättre och tryggare liv för alla. Ordningsivrare vänder sig mot idén att varje individ är en ö och att var och en har rätt att följa sin egen moraliska kompass oavsett konsekvenserna för andra individer. Anarki och laglöshet där den starke förtrycker den svage är kaosets signum och detta kan aldrig accepteras. Genom att gemensamt bygga ett samhälle som styrs av principer och lagar kan allas rätt försvaras och en bättre värld skapas. Idén att något är naturligt är en meningslös konstruktion. Att hylla det naturliga är att säga att en tomt där björnbärsbuskar tagit över totalt och gjort all passage omöjlig är bättre än en trädgård med ordnade gångar och avdelningar där grönsaker och örter odlas till gruppers gagn. Det är att säga att det orakade skägget och den svettdoftande bålen är bättre än det trimmade och tvåldoftande. Det ligger i individers och gruppers natur att förbättra sina levandsbetingelser och anhängare av ordning anammar denna natur och förbättrar med hjälp av principer och struktur. De kämpar mot laglöshet och kaos i vars spår lidande och död följer.

Vad kännetecknar balans?

Balans är för de flesta tänkande varelser ett icke-val. För den stora majoriteten är det inte ens något de reflekterat över då balans som koncept kräver en mycket högre grad av abstraktion än vad de allra flesta är bekväma med eller har utbildning till. För att ens kunna nå slutsatsen att balans är eftersträvansvärt måste en först tänka kring existensen och definiera kaos och ordning på det teoretiska och akademiska sätt som beskrivits i detta dokument. En måste ta det stora kosmiska perspektivet som sträcker över eoner snarare än individens lilla val för sitt liv här och nu. Utifrån detta perspektiv måste en sedan välja att göra vad en kan för att upprätthålla balansen för balansens skull istället för att acceptera att någon form av balans troligtvis ändå kommer att råda som en effekt av alla individers val mot antingen ordning eller kaos. Med den mani som kännetecknar de galna som om och om igen ordnar och sorterar sina saker för att nå ett idealtillstånd som bara de känner i sina sinnen strävar balansförespråkare mot att alltid balansera verkligheten. Koncept som lag och ordning eller individuell frihet är för dem helt underordnade det upphöjda jämnviktsidealet. I praktiken innebär det att balansanhängarna ständigt skiftar sina ord och handlingar efter vad de anser att den upphöjda balansen kräver. Där de agerar för ökad ordning och lagbundenhet en dag har de svängt och förespråkar kaos och uppror nästa. Att vara en följare av balans är därför ett stigma och medför ett högt socialt pris.