Levande döda (Neidaras kyrkogård)

Det var som att himlen speglade sig i deras eldstad. Molnen hade samma form och färg som den förbrända veden och de få solstrålarna om lyckades ta sig igenom var inte annorlunda än den falnande glöden. Elina fnös åt sig själv, drog kappan närmare kroppen och såg ner från skyn. Hade hon blivit filosof av den här färden? De hade befunnit sig på kyrkogården i två dagar och ännu såg de inget slut. Hon kunde knappt skilja dag från natt. Hon visste inte ens om det var någon skillnad längre. Sedan de kom in på de enorma gravplatsen hade de inte sett en enda levande varelse., inte ens de svarta vargbestarna som hade strukit efter dem i flera dagar hade följt efter. De hade gjort ett utfall mot gruppen strax norr om Kairoona men de hade lyckats försvara sig – mycket tack vare Elinas båge. Men vargarna hade stannat vid de skrangliga grindarna. Sedan var de ensamma med rader efter rader av gravvårdar och stenar, torkade klätterväxter och gulnade ben. Det var som att allt liv skydde platsen och det var tillräckligt för att driva vem som helst till vansinne. Allt detta hann Elina tänka på innan hon fick syn på gestalten i disen. Hon blev så förvånad att hon inte ens grep efter sitt lojala vapen. Hennes färdkamrater sov fortfarande under baldakinen som de hade spänt upp mellan två döda, näst intill fossiliserade, träd. För att inte väcka dem ropade hon inte, utan kisade istället mot den otydliga figuren som verkade närma sig. Det var uppenbarligen en människoliknande varelse men den rörde sig på ett ryckigt och flytande sätt som hon inte hade sett någon alv eller människa göra förut. Plötsligt kändes luften mycket tjockare än förut, som om den var mättad av en laddning som hon inte kunde definiera. Hon fick fram ett väsande ”Vem där?” men hennes röst slukades av dimman. Såg hon i syne nu också? Vad hade den här platsen gjort med henne? Hon kunde inte tänka klart och innan hon hade hunnit reagera var gestalten framme vid deras lilla lägerplats. Hon stirrade stumt på figuren som nu bara stod på ett par armslängders avstånd från henne, på andra sidan eldstaden där en smal rökpelare letade sig uppåt och gjorde himlen ännu gråare. Det var en man, en människa, med det blekaste ansiktet hon någonsin hade sett på en levande själ och helt klädd i svart. Han talade med en raspig stämma och frågade om han fick slå sig ner. Elina var fortfarande förstummad och kunde bara nicka till svar. Mannen satte sig mödosamt bredvid elden och betraktade färsällskapet i tur och ordning.

”Ni ser ut att vara från de mellersta provinserna. Vad är det ni har för ärende här?” frågade mannen. Elina fick tillbaka fattningen och svarade:

”Vi ska ta oss genom den här kyrkogården. Det lär finnas en gammal orörd krypta i den norra delen. En grupp galaner i Havenstad pratade om att de skulle hämta en märklig artefakt som lär finnas där men vi slog vad om att hinna före dem.” Hon stängde munnen med en smäll och undrade varför hon hade svarat mannen så snabbt och ärligt. Vanligtvis skulle hon ha dragit till med en vit lögn eller undvikit frågan. Hon såg sig om efter yxan och fann den bredvid en av tältstolparna, bakom henne snett till höger. Den skulle vara hennes nödplan om mannen visade sig vara fientligt inställd. Han gjorde ingen antydan till anfall, utan nickade sakta.

”Vad gör ni när ni har funnit denna… artefakt?” frågade han.

”Vi tar den med oss tillbaka till Tabarien och säljer den, skulle jag tro,” svarade hon.

Hon satte handen framför sin mun och insåg att det var någonting som var mycket fel med mannen. Hans ögon var inte riktigt grå, utan snarare vita, och pupillerna var alldeles för små. Hon fick syn på märket på hans långa huva och frös till. Hon hade inte sett det förut, eftersom den röda färgen hade bleknat så mycket att man knappt kunde urskönja symbolen: Det var samma symbol som de odöda riddarna i Kairoona hade haft på sina kläder.

”Det är ingen här som behöver smycket längre,” sade mannen. ”Men det betyder inte att det går enkelt att anförskaffa sig det.”

Någonting rörde sig och gav ifrån sig ett knastrande ljud en bit bakom henne. Lätet var så oväntat att Elina genast vände sig om för att försöka utröna var det kom från. Men det var omöjligt att avgöra, eftersom det tycktes studsa mot stenarna flera gånger. Eller kom ljudet från flera håll? Hon hörde mannen skratta. Det var lågt och lät nästan ironiskt.

”Lycka till, unga jägare”

Elina fattade misstankar och greppade yxan innan hon vred sig mot honom. Men han var inte längre där. På platsen där han nyss hade befunnit sig fanns ingenting, inte ett spår. Ett ögonblick tänkte hon att hon kanske hade inbillat sig alltihop, trots allt, och att det kanske bara var en dröm. Men ljuden omkring henne tilltog och inom ett par sekunder kunde hon se flera skepnader närma sig. Det fanns ingen tvekan om att de ville gruppen illa och deras kroppar inte längre levde. Hon skrek åt Marga och Lotar att vakna; att de var under attack. Hon kom snabbt på fötter och räknade till fem individer. Den där mannen hade lurat henne men nu skulle hon inte bli distraherad igen. Hennes två vänner rörde sig yrvaket, Elina sparkade på Lotar och svor åt honom att sätta fart. Hon hade ofta klagat på hans nekromantik och sagt att den var ohelig men nu skulle de verkligen komma att behöva den.