Här kommer vi publicera alla de aktuella stämningstexterna inför det kommande lajvet. Vill ni läsa fler stämningstexter finns alla att hitta på vår Wiki. Texterna kan både vara skrivna av arrangörer eller av deltagare. Tanken är att de ska ge inspiration och en känsla inför det kommande lajvet.

Kentaurdalens sång

Lutans klang var inte klar men barden lät sig inte bekomma och han klämde i för kung och fosterland i refrängen. Flera besökare skrålade med.

“Utan fruktan de stormade fram under hovars slag

mot en spjutmur likt horisonten vid

Det var en blodets och tårarnas dag

Rid kentaurer rid!”

I stora salen på Gistna tunnan jublade besökarna, stampade i golvet och skålade med sina stånkor. Legenden om kentaurernas sista ritt var alltid populär. Stolta och orädda hade de slagits för sin dals frihet och dött till sista man.. häst… man. Sången och legenden om kentaurerna var urgammal men hade vuxit i popularitet efter det att den vita ormen besegrats några år tidigare. I kentaurernas heroiska offer kände alla sorts varelser som förlorat någon i kampen mot Kaasch, igen sig. Att den avgörande striden mot den vita ormen skett i just kentaurernas dal århundraden efter deras fall gjorde identifikationen än starkare.

I hörnet av lokalen rynkade Arnulf Alkemisten sin panna och spottade en loska de smutsiga golvplankorna.

-Bah! Vad vet de!

Hans bordskamrat tittade frågande på honom.

-Sången är skit. Allt som sägs om kentaurerna är skit. Kortfattat: De vet inte skit.

-Men du vet?

-Kunskapen finns för de som vill leta. Men ingen vill veta hur de egentligen var. De är för glada i sina berättelser. Om de visste skulle de inte skråla och jubla. Kentaurerna var något helt annat. Enorma! Skrämmande! Tidlösa!

Bordskamraten hejdade sig stående och väntade på en fortsättning men Arnulf verkade ha fastnat i tankar. Det enda han kunde uppfatta var enstaka ord som alkemisten muttrade ner i sin öl.

-Tidlösa. Men ni förstår inte vad det betyder. Allting förblir som det aldrig var…

Två jakthundar

Menat-nuin satt och rengjorde sina redskap när hans granne bultade på dörren.

-Iluit Menat, vi behöver din hjälp. En av jägarna har återvänt, sargad av ett vildsvin. De har stillat blödningen man han har hamnat i en sömn så djup att han behöver någon att guida honom tillbaka.

Menat slöt ögonen. Han hade fruktat denna dagen. Han tog ett djupt andetag och började sedan att leta fram sin väska och sin sina verktyg.

-Jag kommer nena Jagna. Så fort jag kan.

-Du får hinna ikapp iluit Menat. Jag är långsam.

Menat-nuin kunde höra hur hon haltade iväg i riktning mot näset och byn.

När han fått med sig allt han trodde sig behöva lyfte han det karvade narvalshornet från fästet på dörren och ilade efter henne. Han var snabbt ikapp då hennes ena ben var krumt och hon stödde sig på sin käpp.

-Nena, vänta!

Hon stannade upp.

Han tittade på henne. Hennes rynkiga gamla ansikte var en spegling av hans eget. De hade varit med om mycket tillsammans.

-Nena. Jag vet inte om jag kan hjälpa.

-Ha! Jag har sett dig stilla blodflöde som skulle dödat en valross. Jag har sett dig stilla feber het nog för att koka strömming. Du hjälpte pape Savut tillbaka från en sömn som varat i en månad. Den unge jägaren är stark. Han behöver bara någon som visar honom vägen genom dimman. Jagna vandrade vidare och Menat-nuin föll in i hennes takt.

-Jag vet nena. Men något har hänt. Krafterna har ändrats. Magin är bruten.

-Bruten? Vad menar du med det iluit?

-Det hände för ett år sedan. Utan förvarning. Det var som en stor kraft rev sönder allting. Sedan den dagen fungerar inget som det längre gjort. Alla mönster är brutna. Det är som en stor reva genom livets väv.

Jagna rynkade pannan.

-Vad menar du iluit? Att kraften är borta?

-Nej inte borta. Men sönder. Annorlunda. Jag har kämpat sedan den dagen det hände. Det är som när du trillade och bröt ditt ben. Minns du hur du fick lära dig att gå igen? Att det tog nästan ett år och att du fortfarande inte kan gå som du en gång gjorde? Det är så. Magin är hel igen men jag har tvingats lära mig på nytt och den fungerar inte som den gjorde.

Jagna. Stannade upp och tittade på honom, som för att med ögonen väga det han sagt. Hon nickade, tillslut och klappade honom på kinden, som han vore en ung jurt i behöv av tröst.

-Det låter svårt, iluit. Men vi tror på dig. Du kommer att göra allt du kan och det kommer att vara nog. Det är det alltid.

De satte sig i rörelse igen. De vandrade över den korta repbron och satte kurs ut mot de upplysta hyddorna på näset.

-Det är något annat också, iluit Menat? Jag ser det på dig.

-Syns det så tydligt? Ja, jag är orolig för mer än bara mina egna krafter. Vad det än är som än så kommer det att förändra allt. Innan när jag handskades med min magi så var det som att jaga med två trogna hundar. En vild och ivrig och den andra trofast och lydig. Och fast jag alltid lutade mig mer på den ena än den andra så kunde jag alltid känna närvaron av den andra där. Så är det inte längre. Jag har bara en av mina hundar kvar och jag känner hur jag förändras. Det formar mina tankar. Det är som om jag förlorat ett viktigt sätt att se. Jag är rädd att samma sak drabbat andra och att vad det redan finns att trätas om i denna värld kommer att fördjupas ytterligare som en effekt av det.

Nena Jagna, nickade.

-Det låter sannerligen oroande Iluit Menat. När du hjälpt vår unge jägare tillbaka så får du och jag sätta oss prata om det mer. Vintern kommer och i drivornas stillhet kommer du och jag att finna råd. Det gör vi alltid.