Halmland

- “Du kan bli regent Solveig Arvidsdotter! Ingen står i din väg! Du är den sanna arvingen till Hamlands tron!” - “Jag vet att min far och mina bröder är röjda ur vägen Olof, och så även mina kusiner… men det hela verkar aningen för lätt… Jag var sist i ledet av så otroligt många, och helt plötsligt ligger kronan vid mina fötter, inom räckhåll…” Den ljushårige kvinnan gjorde en gest med handen som för att gripa om något samtidigt som hon vände sig till den aningen kortare mannen vid sin sida. “Jag må ha mina anor här från Halmland och därmed vara Halmlands verkliga tronföljare, men Nya Licienne kommer att att vilja ha ett finger med i spelet, och de lär inte vilja se en mig på den tronen.” Hon såg på kartan som låg över bordet. Halmlands västra gräns, på andra sidan Ondveden hade tidigare gränsat mot Agraputt, men inte längre. Efter Den Vita Ormens fall hade Nya Licienne flyttat sina trupper och därmed sitt land och tagit över stora delar av Agraputt och de gränsade nu mot Halmland. “Vi måste få dem till förhandlingsbordet… om så bara för syns skull… dra dem ut…”.

Solveig Arvidsdotter drog med fingret på kartan, följde den stora handelsvägen från Cafburg, huvudstaden där hon nu befann sig, mot den västra gränsen, där handelsvägen sakta minskade i storlek innan den gick in i Ondveden som en mindre led, Lyktleden. När Halmland varit ett starkt land med Agraputt som sin västra granne så hade handeln blomstrat, men den enda leden som förband de två länderna gick rätt igenom Ondveden, en mörk plats, där Odöda höll till. Agraputt hade med hjälp av dvärgarna tagit fram ett lyktsystem längs leden som dock höll de Odöda på avstånd när mörkret föll, så länge man höll sig i lyktorna sken… Solveig Arvidsdotter drog vidare handen längs med leden mot Nya Licienna, tills hon nådde vägskälet mitt i Ondveden… - “Här. Varghults vägskäl…Vad var det Månalverna kallade det nu igen Olof?” - “Åh… Hmmm… Agarlea? Eller hur?” Olof Toreson strök sig lite eftertänksamt i skägget. Solveig Arvidsdotter log mörkt. “Just det… Agarlea, Varghults vägskäl. Här blir perfekt. Vi kallar till rådslag direkt, för att avgöra diskussionerna om Halmlands ledarskap. Skicka ut inbjudningarna, vi möts där den första halvmånen efter sommarsolståndet, när månen är i tilltagande. För att… diskutera… arvsfrågan…” - “Ah! Diskutera…” Olof skrockade och log ett varggrin. “Jag skickar inbjudningarna, Vägskälet blir en utmärkt plats för ett sådant rådslag!”

Inför När Döden Skiljer Oss Åt - Halmland

- “Du kan bli drottning Solveig Arvidsdotter! Ingen står i din väg! Du är den sanna arvingen till Hamlands tron!” - “Jag vet att min far och mina bröder är röjda ur vägen Olof, och så även mina kusiner… men det känns nästan som om det gått för lätt. Innan var jag sist i ledet av så otroligt många, och helt plötsligt ligger kronan vid mina fötter.” Den ljushåriga sträckte ut handen som för att gripa en osynlig krona samtidigt som hon vände sig till mannen vid sin sida. “Jag må ha mina anor här från Halmland och därmed vara Halmlands verkliga tronföljare, men Nya Licienne kommer att att vilja ha ett finger med i spelet. De lär inte vilja se mig på Halmlands tron, snarare någon medlöpare som går Nya Liciennes ärenden...” Hon såg på kartan som låg över bordet. Halmlands västra gräns, på andra sidan Ondveden, hade tidigare gränsat mot Agraputt. Men inte längre! Efter Den Vita Ormens fall hade Nya Licienne flyttat sina trupper och spillror av befolkningen och tagit över landet. Nya Licienne var nu Hamlands nya granne i väst. Hamlands oönskade granne! “Vi måste få dem till förhandlingsbordet”. Solveig bet sig själv i underläppen och talade mest för sig själv. “Om så bara för syns skull…”

Solveig Arvidsdotter fortsatte att studera kartan. Hon drog med fingret över gränserna och vägarna. Hon följde den stora handelsvägen från huvudstaden Cafburg, där hon nu befann sig, mot den västra gränsen, där handelsvägen förlorade sin bredd och prakt där den löpte in i Ondveden. När Halmland varit ett starkt land med Agraputt som sin västra granne så hade handeln blomstrat - men den tiden var förbi. Nu gick den enda leden som förband de två länderna rätt igenom Ondveden; en mörk plats, där odöda höll till. I fornstora dar hade Agraputt med hjälp av dvärgarna tagit fram ett lyktsystem längs leden som höll de Odöda på avstånd och skyddade resande så länge de höll sig i lyktorna sken. Idag var underhållet av ljusvägen bristfälligt och resan allt farligare. Solveig Arvidsdotter drog vidare handen längs med leden mot Nya Licienna, tills hon nådde vägskälet mitt i Ondveden. - “Här. Varghults vägskäl. Vad var det Månalverna kallade det nu igen Olof?” - “Åh… Hmmm… Agarlea? Eller hur?” Olof Toreson strök sig lite eftertänksamt i skägget. Solveig Arvidsdotter log ett varggrin, passande vägskälet. -“Just det… Agarlea, Varghults vägskäl. Här blir perfekt! Låt oss kalla till rådslag direkt. För ‘att avgöra diskussionerna om Halmlands ledarskap’. Skicka ut inbjudningarna. Skriv: ‘Vi möts där den första halvmånen efter sommarsolståndet, när månen är i tilltagande. För att diskutera… arvsfrågan!” - “Ah! Diskutera…” Olof skrockade och Solveigs varggrin spred sig till honom. “Jag skickar inbjudningarna, Vägskälet blir en utmärkt plats för ett sådant rådslag!”