Inför När Döden Skiljer Oss Åt - Nya Licienne

Solen höll sakta på att gå ner utanför fönstret. Den unge rådsmannen Jehan hade vördnadsfullt räckt över en skrivelse till Kungen, Simenon, och såg nu hur han sakta läste igenom den samtidigt som solens strålar glänste i hans örhänge, som en vass pil i guld. Jehan såg beundransvärt på deras kung och befriare.

“- Det är en kallelse till rådslag kring frågan om tronföljden i Halmland… Aldrig förr trodde jag att Solveig skulle gå med på att diskutera detta…” Simenon strök sig i det långa, vackra skägget. “Så mycket lättare det gör allt.” sa han och log.

“- Men herre! De har kallat till möte vid Varghults vägskäl!” Den unge rådsmannen rycktes tillbaka från sina beundrande blickar och såg med ens skräckslagen ut. “Det är mitt i Ondveden!” flämtade han.

“- Du glömmer dig Jehan. Du glömmer det himmelska mandatet.” Simenons röst var stark och tålde ingen motsägelse. “Vi har Himlakejsaren med oss. Vi har det heliga ljuset på vår sida. Det finns inget för oss att frukta i Ondveden så länge vi bär hans eld i hand och i hjärta”. Simenon avfärdade Jehans protester med en huvudskakning och en svepande gest. “Vi är de sanna härskarna, i denna tid av kaos och mörker här i norr så behövs ordningen och Himlakejsarens ord. Och vi ska bli dem som tar det till Halmland.” Hans ord var slutgiltigt och Jehan svalde eventuella protester och bugade iställer inför Simenons styrka, få kunde mäta sig med hans utstrålning, en glans det påstods att han lånat av Himlakejsaren själv.

“- Sänd bud till alla mina vasaller. Vi håller gudstjänst i gryningen tillsammans med Nya arkontrådet. Därifrån lägger vi en plan som inte ens Solveig kan neka. Halmland behöver enas, Halmland behöver fred, Halmland behöver tron igen. Bara Himlakejsarens ljus kan ge dem det. Bara vi kan ge dem det.”

“- Ja herre! Genast, herre!” Jehan slog klackarna ihop och bugade sedan backande ut ur rummen, märkbart berörd och han gick sen med en ny kraft i stegen.

Simenon hade den effekten på andra. Han ingöt kraft, en styrka och ett ljus, genom sitt ledarskap hade han räddat de som kunde räddas när Licienne gick under. Kaasch, den Vite Ormen, hade varit en fruktansvärd motståndare, Licienne och Himlakejsaren hade varit de som lett motståndet. Men Kaasch var hämndlysten, och hans vedergällning mot Licienne saknade motstycke. Simenon slöt ögonen till minnet av den vackra huvudstaden Targielle, som ena stunden sjöng av liv och grönska, och i nästa vara klädd i svart glas, varenda man, kvinna och barn i staden mötte sitt öde den dagen. Simenon hade varit på uppdrag när det skedde och anlände precis efter. Han hade samlat de han kunnat finna under sitt banér, adel, präster, borgare och bönder. Sen hade han lett dem till det som idag kallades för Nya Licienne. Folket såg honom som en befriare, han bar Himlakejsarens eld inom sig.

Simenon såg sig i spegeln i det falnande ljuset från solens sista strålar. Hans svarta hår och skägg glänste men ögonen lyste. Allt tal till Jehan om att ge Halmland fred var ingen osanning. Men den sanna glöden fanns där. Neidara behövde Himlakejsarens ordning. Men framförallt behövde Targiella och Licienne förlösas från Kaasch svarta glas. Hamland var ett steg på vägen…