Kentaurdalens sång

Lutans klang var inte klar men barden lät sig inte bekomma och han klämde i för kung och fosterland i refrängen. Flera besökare skrålade med.

“Utan fruktan de stormade fram under hovars slag

mot en spjutmur likt horisonten vid

Det var en blodets och tårarnas dag

Rid kentaurer rid!”

I stora salen på Gistna tunnan jublade besökarna, stampade i golvet och skålade med sina stånkor. Legenden om kentaurernas sista ritt var alltid populär. Stolta och orädda hade de slagits för sin dals frihet och dött till sista man.. häst… man. Sången och legenden om kentaurerna var urgammal men hade vuxit i popularitet efter det att den vita ormen besegrats några år tidigare. I kentaurernas heroiska offer kände alla sorts varelser som förlorat någon i kampen mot Kaasch, igen sig. Att den avgörande striden mot den vita ormen skett i just kentaurernas dal århundraden efter deras fall gjorde identifikationen än starkare.

I hörnet av lokalen rynkade Arnulf Alkemisten sin panna och spottade en loska de smutsiga golvplankorna.

-Bah! Vad vet de!

Hans bordskamrat tittade frågande på honom.

-Sången är skit. Allt som sägs om kentaurerna är skit. Kortfattat: De vet inte skit.

-Men du vet?

-Kunskapen finns för de som vill leta. Men ingen vill veta hur de egentligen var. De är för glada i sina berättelser. Om de visste skulle de inte skråla och jubla. Kentaurerna var något helt annat. Enorma! Skrämmande! Tidlösa!

Bordskamraten hejdade sig stående och väntade på en fortsättning men Arnulf verkade ha fastnat i tankar. Det enda han kunde uppfatta var enstaka ord som alkemisten muttrade ner i sin öl.

-Tidlösa. Men ni förstår inte vad det betyder. Allting förblir som det aldrig var…