Underkastelsen

Om underkastelsen

I Ar-Rahmans den barmhärtige förbarmarens namn

Underkastelsen är en monolatristisk tro vars anhängare tillber guden Ar-Rahman. Monolatri betyder att underkastelsen erkänner att andra gudar existerar, men att de troende uteslutande dyrkar och tillber Ar-Rahman. I underkastelsens ögon är Ar-Rahman den högste, mest perfekte guden, den gud från vilken all materia och alla väsen härleder sitt ursprung, ingenting funnes om det inte vore för Ar-Rahmans vilja och andra gudar är därför på sin höjd bleka återspeglingar av Ar-Rahmans makt och härlighet. Ar-Rahman är, enligt de troende, den som fanns innan tiden och är den som finns när tiden fullbordats.

Som det berättas inom underkastelsen älskar Ar-Rahman sin skapelse och för att hjälpa de av sina skapade varelser som har en egen vilja att bättre förstå vilken plats de innehar i skapelsen, har Ar-Rahman då och då utsett sändebud som han låtit uppenbara sin gudomliga vishet och sanning för, på det att sändebuden må gå ut bland alla de tänkande raserna och sprida Ar-Rahmans budskap. Det senaste sändebudet var också det sista och det som tagit emot det största och mest kompletta budskapet, det budskap som i enlighet med Ar-Rahmans befallning kompletterar och ersätter tidigare utsagor. Sändebudet hette Jalal-ud-din, en poet och visdiktare från staden Zariaspa i landet Khwarezm. Jalal-ud-din levde för nästan 300 år sedan och hennes första grupp av 24 följeslagare har idag växt till att omfatta större delen av befolkningen i Khwarezm och ett inte obetydligt antal personer i länder i både väster och öster.

Om trons grunder

Grundläggande för underkastelsens gudsuppfattning är Ar-Rahmans överhöghet över det skapade. Ar-Rahman ensam tillkommer egenskapen att fritt förfoga över skapelsen, och allt vad som däri finns. Ar-Rahman är den-som-är-bortom; den vars eget väsen inte låter sig definieras eller fångas av något ord, ton eller bild, på något språk, i något material; den som själv känner minsta del av sin skapelse utan och innan; den för vilken intet går att dölja eller förtiga. I underkastelsens ögon är Ar-Rahman skapare av hela världsalltet och främst av sina skapelser sätter Ar-Rahman dem vilka han har givit en egen vilja med förmågan att tala och tänka och själva fälla avgörandet mellan att göra vad som är ont och vad som är gott, de tänkande raserna. Underkastelsen är därför inte rasexklusiv. Alla som upplever Ar-Rahmans kallelse att vända åter till honom, såsom det är nedlagt i alla tänkande varelsers hjärta, och som väljer att förena sig i gemenskapen med sina bröder och systrar i underkastelsen, är välkomna. Den stora majoriteten av de som bekänner Ar-Rahman som sin gud är dock människor.

Det budskap Ar-Rahman sände Jalal-ud-din finns nedtecknat i underkastelsens heliga skrift, som benämns ”Den uppenbarade”. Däri återfinns hur Ar-Rahman vill att hans troende ska leva, för att de på så vis ska fullkomnas i gemenskapen till varandra, stärkas gentemot sina fiender och i tidens fullbordan mötas i de paradisiska trädgårdar Ar-Rahman färdigställt åt sina trogna. Den uppenbarade innehåller ord som visar på Ar-Rahmans vilja att förhålla sig till sin skapelse, hans kärlek, hans allmakt och hans fullkomliga rättfärdighet (alltså det att Ar-Rahman obrottsligt håller sitt löfte till sina troende och begär detsamma i retur). Den uppenbarade innehåller även regler och lagar så att de troende ska kunna veta vad som är rätt tro, rätt handling och rätt leverne. Till exempel så förväntas varje rättroende att varje år donera en tjugondel av sin förmögenhet till välgörande ändamål, om den troendes förmögenhet överstiger en viss summa. Underkastelsen är alltså till stora delar en religion som lägger lika stor vikt, om inte större, på rätt gärningar och rätt leverne som på rätt tro. Det räcker inte att bekänna sin tro på Ar-Rahman i ord och tanke, han kräver av sina trogna att de bekänner sin tro i och genom sina gärningar.

En annan viktig komponent i underkastelsen är uppfattningen av de troende som en ny gemenskap, en gemenskap som går bortom och tvärs över andra lojaliteter och tillhörigheter. Oavsett vilken ställning de troende har i sina samhällen, oavsett om de tillhör olika folk eller raser så är de alla i sin tro likställda inför varandra och inför Ar-Rahman. Därför finns inget särskilt utvalt folk. Därför finns inget särskilt prästerskap med uppgift att förmedla de troendes böner och återge Ar-Rahmans vilja. Alla de troende är en gemenskap med samma rättigheter och skyldigheter gentemot varandra och gentemot Ar-Rahman. I den rättvisa staten där underkastelsens lagar och regler tillämpas fullt ut, ska det råda harmoni mellan alla invånare. Så är sällan fallet i verkligheten oavsett om de som härskar över ett område eller över en nomadiserande grupp bekänner sig till underkastelsen eller ej, men uppfattningen om den gudomligt påbjudna rättvisan är stark bland de troende.

Om andra gudar

Eftersom underkastelsen ser Ar-Rahman som den högste av gudar samtidigt som det otvetydigt finns andra mäktiga gudaliknande väsen, är de troendes gemenskap tvungna att förhålla sig till detta. Här har två huvudsakliga skolor utvecklats. Den första, och dokumenterat äldsta, synen är att Ar-Rahman är av samma essens som övriga gudar, men att han är oerhört mycket mäktigare och större än andra. Gudarna ses här som någon form av bärare av en överjordisk vilja som gör att de bemästrar materien och sinnena hos sina trogna, men de är sinsemellan distinkta personligheter i en gudafamilj. Enligt denna skola skulle Ar-Rahman alltså vara främst bland liknande (men inte likar). Den andra, något yngre, skolan hävdar att Ar-Rahman ensam är sann gud, och att han givit form och liv åt allt som finns i världsalltet inklusive gudavarelser, som med det här sättet att se på saken är sådana av Ar-Rahmans skapelser som av honom givits makt att, inom bestämda ramar, kunna göra sådant vanliga medlemmar av de tänkande raserna inte kan –ungefär som att ett träd är större än en buske och att en människa och en häst båda är levande varelser men ändå bär på skilda förmågor och attribut. Att tillbe en annan gud än Ar-Rahman är därför inte fel i underkastelsens ögon, utan ses snarare som beklagligt enligt den första skolan (varför tillbe något som uppenbart är av sämre halt än Ar-Rahman?) och onödigt enligt den andra (det har lika stor effekt för den eviga saligheten att tillbe en av Ar-Rahman skapad varelse som att tillbe ett dött ting). Samtidigt möjliggör det för de troende att sprida glädjebudskapet om Ar-Rahman och hans vilja, såsom den uttryckts i Den uppenbarade. De som hör och av sin egen fria vilja lyssnar till den kallelse Ar-Rahman lagt ned i hjärtat hos varje medlem av de tänkande raserna kommer frivilligt att följa med gemenskapen hem till paradis, medan de som väljer att inte lyssna är värda gemenskapens medlidande och sorg. Något som verkligen betonas i Den uppenbarade är det att Ar-Rahman kräver att den troende själv med förståelse och genuin längtan aktivt väljer att gå in i gemenskapen. Det är inte tillåtet att tvångsomvända andra och andra religionsuppfattningar ska få gå vidare ostörda, även om det är de troendes plikt att fredligt uppmärksamma sina medmänniskor på Ar-Rahmans storhet och välvilja.

Ar-Rahman är en kärleksfull och förlåtande gud, så länge den felande uppvisar uppriktig ånger. Det finns dock tre saker han aldrig förlåter hos sina trogna och det är, upphöjande av andra gudar till Ar-Rahmans sida, tillbedjande av andra gudar utöver Ar-Rahman eller övergivande av Ar-Rahman för andra gudar. Att göra detta innebär att den troende bryter sitt viktigaste löfte mot Ar-Rahman, som det uttalas i trosbekännelsen, och han vill därför inte längre ha med dem att göra. I en stat där underkastelsens lagar råder ska de tre sistnämnda handlingarna vara belagda med dödsstraff för de personer som är medlemmar av underkastelsens gemenskap, och om underkastelsens lagar inte råder är de troende ålagda att, efter vederbörlig prövning i ett rättegångsliknande förfarande, utestänga de avfallna från gemenskapen och umgänget de troende emellan. Skulle någon som inte är medlem av underkastelsens gemenskap välja att tillbe Ar-Rahman, men inte göra det exklusivt eller rentav sätta någon annan gudom högre än Ar-Rahman, ska personen på ett vänligt sätt upplysas om sitt misstag och bjudas in till undervisning i de troendes gemenskap. Vill personen inte göra detta ska den ändå tillåtas fortsätta med sin praktik eftersom Ar-Rahman säger sig glädjas åt varje person som tillber honom med ärligt uppsåt även om de av okunskap gör fel, men medlemmar ur gemenskapen bör vara på sin vakt så att ingen av gemenskapens medlemmar tar efter den flerdyrkande.